Jag undrar ibland hur jag kom hit.

Minns du som läser det här, dikten om fotspåren i sanden av okänd författare, som slutar med: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

Jag har aldrig trott på att vi skapar våra liv själva. Visst tror jag på attraktionslagen, positivt tänkande och att vi själva kan skapa magi, men fortfarande går vi inte ensamma och vi skapar inte ensamma. Det är något större som hela tiden hjälper oss. Det händer grejer som är alltför obegripliga, märkliga saker som aldrig kan tillhöra slumpen, något eller någon ger oss själva och andra en rejäl skjuts på vägen och något eller någon hjälper till att peta pusselbitarna rätt. Människor dyker upp i rätt sekund, det inträffar synkronicitet så att vi blir hjälpta av varandra och vi blir upplyfta i både stöttning och glädje igen när vi har trillat ner. Vi leds in på rätt vägar så att saker blir bättre, även när vi upplever att det först blir kaos.

Jag undrar så ofta varför livet ibland kan vara både kallt och hårt. Jag tror att de som påstår annat ljuger eller håller för öronen när de försöker utstråla att allt alltid är bra. Jag tror att det är en illusion när de säger att de skapar sitt himmelrike här själva. Ingen kan vara mästare i sitt eget liv utan hjälp på vägen. Det håller liksom inte. Observera nu att jag skrev att livet är kallt och hårt ibland! Så spinner tanken vidare om livets alla fotsteg: Ett steg bakåt ibland för att vi ska kunna ta två steg framåt.

Jag har armbågat mig fram, vrålat nej och sagt ja, kallats inbillningssjuk när jag säger att jag kan prata med döda och änglar, jag har hurrats och känt mig obekväm med det också, men jag har alltid fortsatt att gå, även när jag inte vet åt vilket håll jag ska.

Mina fötter är där de är för att vi går tillsammans. Ofta känner jag mig som i himmelen, med mina barn när de leker, läser och är sams, när jag är nära min pojkvän och när jag har fötterna i varm sand. Jag skulle inte vilja vara utan de hårda och kalla dagarna heller. De har gjort att mina fötter är där de är just nu.

***

En gång skrev jag en bok om mig själv och mitt liv och arbete som medium. Jag skrev om ovillkorlig kärlek, förlust och sorg, men också om hur glädje och skratt tog mig framåt. Boken heter "Vägen till Själslig frihet En bok om att prata med änglar". Du hittar den på Adlibris och hos Bokus.

https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-till-sjalslig-frihet-en-bok-om-att-prata-med-anglar-9789198330168